Karaktärens inre monster

Vad skrämmer din huvudperson mest?

Jag menar, skit i vad berättelsen handlar om ett tag. Tänk på den där huvudpersonen. Eller antagonisten. Eller nån annan karaktär för den delen. Vad skrämmer skiten ur dem?

Gräv ordentligt. Den där mörka sidan. Det inre monstret. I hjälten/hjältinnan. Och i antagonistens liv är hen hjälte/hjältinna. Så vad driver din huvudperson, inte i berättelsen utan så där i allmänhet?

Eller än hellre, vad driver dej? Vad skrämmer dej så att du vet att du faktiskt skulle kunna göra vad som helst för att sätta stopp för vad det än är? För dit behöver man ta sej. In i sina egna mörka skrymslen. För att förstå vad som får karaktärer att reagera. Får dem att bestämma sej för grejer på impuls. Vad är den inre monstrositeten? Mörkret. Hotet. Hatet.

Varje gång man ser in i de mörka vrårna öppnas nåt. Vad betyder det?

Tuggummi mellan scenerna

En scen rör sej framåt.

Ibland finns det inklämt nånslags tuggummi däremellan scenerna som inte rör sej nånstans. Möjligen, om man har tur, blir det åtminstone en bubbla. Fast den spricker alltid.

Javisst. Jag suckar djupt över visst stoppningsmaterial i min text. Ibland kan jag till och med inse att jag ägnat möda åt att trycka in fyllningen. Gjort en alldeles otroligt snygg gestaltning av vad karaktären gör, när inget händer. Vackert. Dumt. Onödigt.

En scen är en scen. Och nästa scen är en annan. Man behöver inte bygga bryggor. Inte foga in tätningsmedel. Inte låta karaktären ta bil, cykel, häst eller fötter till nästa scen. Man lyfter karaktären från en scen till en annan. Hästen behöver inte ryktas mellan varven (sorry alla hästälskare, men ryktandet får ske i fantasin). Om nu inte nästa scen råkar vara i stallet där hästfixandet pågår.

Helst ändå, bort med fyllnadmaterialet. Tegelstenarna må ramla ihop utan gegga mellan dem, men det är ingen som bryr sig för vi har bytt scen. Och ifall man ska tillbaks till samma plats så har scenarbetarna putsat, bakom kulisserna.

Bara byt scen. Stryk utfyllnaden.

Och naturligtvis. Ibland stämmer det inte. Det finns en del stoppning som behövs också, för att ändra farten eller vad man nu försöker åstadkomma. Men oftast, ah, underbara delete-knapp.

Nya kläder

Det var väl på tiden? Va? Att det blev lite nytt här. Alltså utseendet menar jag. Så det blev det.

Om jag ännu kunde luska ut vissa tekniska detaljer angående ramar på bilder skulle jag bli väldans glad. Men si det har jag inte gjort än. Förr eller senare så.

Well. Bloggens nya kläder iallafall. Alltid nåt. Och förstås, me myself and i högst upp.

Bakgrundsberättelse när man skriver vidare

Det här med att skriva en fortsättning, va. Om vi säger så här, det är väldans skoj men tämligen arbetsdigert.

Man ska minnas grejer. Detaljer som man glömt. Som åt vilket håll håret ska kammas. Vilket ben var det som bröts? Vilken gest använder en viss karaktär i nåt läge, ett sånt där som man inser att man precis skrivit på nytt. De stora grejerna går fint. Vändpunkter, hemligheter och sånt. Men som jag är glad över karaktärsschema just nu. Ändå är jag tämligen övertygad om att nåt kommer att gå fel. Skulle vara bra med en detalj-assistent.

För man har Bakgrundsberättelse med stort B. I mängd. Min bakgrundsberättelse går på 392 sidor. Det är ett och annat som styr vad som kan hända. Och helst då utan att göra det på ett knökigt vis, man vill bara smyga in det där som hände i bok ett.

Och det här med att öka insatserna. Göra det värre för karaktärerna. Det ska hela tiden bli värre eller hur? Så hur gör man då? För man har förhoppningsvis gjort nåt tämligen dramatiskt i slutet på bok ett. Visst. Jag lät grejer hänga, tappade avsiktligt vissa trådar, påbörjade nån annan. Så jag håller på att kolla att jag lyckas plocka upp maskorna. Och så har jag slängt in nytt. Som förändrar dynamiken. Skruvar upp dramatiken.

Det är mycket med fler böcker i stället för en. Men min förhoppning är att det blir mer berättelse och att jag lyckas gräva djupare i karaktärerna.

Nyprintad hög

En varm, nyprintad hög manus ska jag ägna mej åt idag. Kaffekoppen är redo.

Vill veta att texten faktiskt är i sånt skick att betaläsaren har nåt att beta i.

Två grejer vill jag veta när jag läser. Det första är att helheten är en berättelse. Det andra är att karaktärerna är som karaktärerna ska vara.

Detaljer är inte viktigt. Utan drivkraft och käftsmällar. Samt att försöka tro på texten. Det är viktigast. A och O. Jag måste gilla texten. Hoppas verkligen att jag inte lyckats döda den under redigerandet. Skulle vara jäkligt tragiskt. Och ännu värre ifall det i så fall inte kan räddas. Konstgjord andning på manus är rätt sorgligt.

Men nu låtsas vi inte om tvivlet idag utan med huvudet före kastar vi oss in i läsandet, med risk för huvudskador dyker vi. Tänker på att recensionen andades om fortsättning. Hoppas det. Hoppas verkligen det.

OMG OMG recension

OMG. OMG.
Har hört jämförelsen vontrieskt och nu adderar jag bland annat Twin Peaks och Buffy. Ja alltså, recension talar jag om, av Martrådar. OMG.

Det finns grejer jag bara inte låtsas om, som hur jag svettats över första recensionen. Men om vi säger så här, jag kan verkligen leva med varenda jämförelse som görs. Mer än så. Jag känner mej alldeles galet glad över dem. För alltså. Ja. Det där jag ville. Finns faktiskt. OMG.

Så voilà folks, Jenny Wikströms recension i Åbo Underrättelser.

Orättvisa är karaktärens lön

Tumskruvarna framplockade. Knivarna. Repen. Fängelsehålorna gapar hungrigt. Ska fila på några scener. Eller snarast göra det värre för några karaktärer.

Karaktär betyder relationer. Andra som hindrar och undanhåller, som har åsikter. Egna erfarenheter och idéer. De håller inte med. De kliver in och avbryter och förstör. De har hemligheter. Stora saftiga såna. Dessutom sätter miljön upp "naturliga" hinder för det är obekvämt, obehagligt och svårframkomligt. Folk rullar stenbumligar framför annat folk. Vädret gör det ännu besvärligare. Det regnar inte män utan eld och småspik. Och just då ska karaktären bestämma sej för grejer som ingen vill befatta sej med. Moraliskt förkastliga beslut, helst. Ruttna alternativ.

Det väsentliga är att jag kommer att vara hemskt orättvis.

Jag har ammunitionen, alltså texten och scenerna, ska avfyra det hela. Hoppas verkligen att krutet inte är blött. Skulle vara så typiskt.