onsdag 28 september 2016

Prat och icke prat

Skrivkursen igår. Ah. Ljuvt. Jag kände att jag vaknade till, att jag verkligen verkligen tycker om att göra det där, sätta igång andra att skriva, vrida och vända lite på hur de ska göra det, klämma in nån liten idé om hur det kan göras. För att man behöver ju kunna tekniken lite grann mitt i kaoset.

Igår var det dialog vi talade om. Att dialog kanske är det mest konstruerade i en berättelse. För att man kan liksom inte skriva dialog så som den pratas. I stället skala av och mejsla ut, kort och kraftigt. Och det viktigaste, vad vill du med din dialog?

Sen bland annat den här övningen som jag använt på olika sätt: "Vad sa du?" Poängen är att fundera på reaktionen, hur gör man när man inte hör. Hur agerar, reagerar den som inte hör - vill den höra, vill den inte höra, försöker den fördröja att ge ett svar?

(Och som jag hade en farsa som inte hörde just nåt alls så har jag ganska många varianter på reaktioner, både från honom när han inte hörde och från mig när han inte hörde...)

För dialog är så mycket mer än prat. Allra mest är det icke prat.

tisdag 27 september 2016

Skaka av skallen

Det finns ett ord på finska "mökkihöperö" som är lite som jag känner mig just nu.

På svenska lappsjuka. Men engelskans cabin fever är bättre. Alltså när man vistats på ödslig mark en längre tid och blir liksom ledsen för att brist på sociala kontakter.

Inte för att jag vistats på ödslig mark. Inte för att det varit längre tid heller. Inte för att det är brist på sociala kontakter ens.

Ändå, mökkihöperö, det blir jag då och då av att vara instängd med mig själv mest och vistas antingen i mina egna världar eller läsa andras. Eller de där gångerna som man är på resa och inte riktigt talat med någon och så hittar sig lyckligt babblande i receptionen på ett hotell, i matbutiken eller var fasen som helst för att - kanske - få bekräftelse på att man finns i något sammanhang.

Lyckligtvis är det tisdag och skrivkurs och alltså människor utanför mina väggar. Då brukar det gå om, den här lätt overkliga stämningen. Kanske jag måste gå på en promenad före det också, bara för att skaka av skallen lite grann. Och existera i världen.

måndag 26 september 2016

Mycket stuff och inget fluff

Det är en sådan där vecka igen. Med mycket stuff och inget fluff just alls.

Har därför ägnat dagen åt att förbereda för helgens skrivkurs där 15 personer är anmälda (det blir rätt mäktigt det).

Före helgen är det: vanlig skrivkurs, releasefest för Hannele Mikaela Taivassalos nya bok In transit i Helsingfors, begravning av en f.d. kollega, möte med Monika Fagerholm och möte med rektorn på skolan där jag ska hålla skrivkurs (alltså i Karis).

Så allt. Allt.

Och nånstans ska jag hinna läsa manus också. Men tydligen inte idag. För nu har jag vänt upp och ner på alla skrivövningar och är lite lite trött i skallen.

fredag 23 september 2016

Fredagskänslan lite så där

Fredagskänslan är lite så där. Eller själva fredagskänslan är det väl inte nåt fel på. Det känns att det behövs fredag, otrolig tur att det är det då.

Däremot då, allt det där jag ännu inte riktigt ser, förstår, fått grepp om i manuset. Tynger gör det, som tusan över axlarna vid tanken på allt som saknas.

Ibland undrar jag hur ett manus, brister i det, hur det kan sätta sig så otroligt i kroppen. Att varenda ord och kapitel (ja, kapitel) som saknas blir tomrum i kroppen. Om det gjorde kroppen lättare, men icke, fötterna har närmast fastnat i golvet av allt som tynger över axlarna för att, ja, bara för att det saknas i texten.

Och inget kan lösas med gudar i maskin. Ingen deus ex machina. Suck.

Nä. Jobb. Och jobbigt.

För på nåt vis hoppas jag ändå alltid, att allt ska vara där redan innan jag skrivit det. Dumt så dumt. Och kroppen får dras med eländet.

Ändå. Fredag. Och nästa vecka har det säkert ordnat sig i huvudet på mig bättre än just nu. Fredag alltså. Det tar jag nu.



torsdag 22 september 2016

En titel på fanskapet

Ja ja. Folk åker på bokmässa. Jag låtsas inte om det. Inte alls. Vad är väl en bokmässa när man kan fortsätta läsa klart sitt manus?

Nå. Just nu skulle jag ju faktiskt kunna tänka mig tolv bokmässor på raken bara för att jag läser slutet på det där manuset. Det är inte riktigt så många klappar på axeln medan jag håller på med det. Inte riktigt så tight och mysigt det där slutet. Motorsåg, tänker jag. Eller en slö kniv.

Ändå. Jag plockar varken fram motorsåg eller slö kniv utan låter skräpet hänga kvar. På nåt vis mer rädd för att döda själva grejen just nu, så vågar inte gå fram för hårt utan läser vidare och hoppas på att hitta ett välansat äppelträd med mumsiga kaneläpplen. (Herregud mina jämförelser bådar inte gott, det kommer att bli mos av alltihop - och se, visst slank det med lite äppelpäppel där också, suck.)

Å andra sidan, jag har ju i alla fall en titel. Den är inte det minsta anspråkslös. Tvärtom. Den är ganska pretto. Och kanske ska nån annan i framtiden ta ner mig på jorden, men det är ett senare problem. Jag kör med prettoheten. För herrejöss som det varit fallfrukt kring titelavsaknaden hittills. Men nu. Titel finns. Den består av tre ord, de börjar på följande bokstäver: A F F. Att en titel på fanskapet har jag. (Även om jag inte skriver ut den här än. Fast jag har faktiskt sagt den högt, för blev så glad när den ramlade på plats.)

onsdag 21 september 2016

Händer och tänder i situation

Det var skrivkurs igår. Och deltagarna hade bett mig att tala om: Hur får man något att hända i texten? Alltså den fråga som jag tycker att ställs rätt ofta, hur kommer man förbi transportsträckan, hur hur hur?

Så talade om det. Och det är ju precis vad vi, Finlandsgruppen, talat om i Fantastisk podd också, så där kan man lyssna på det.

Och sen fick de ägna sig åt att skriva om agerande. Alltså att gå in i en situation och hållas där. Mec händer och tänder. Se situationen. Karaktär i situation. Den här karaktären hade hittat en papperslapp med ett ord på som hen visste handlade om hen. Så hur agerar hen då, och än mer hur reagerar hen då?

tisdag 20 september 2016

Stadens vägar


"Stadens vägar Ringlar för den lokalsinnesslöa."

Alltså workshopen igår, med Isol var helt otroligt och skamlöst befriande.

Jag kan inte rita. Och det skulle vi. 

Först ritade vi bokstäver, sen mönster, sen bild och så klippa och förändra mönstret. Efter det fick vi en bokstav för att skriva en text där man använde bokstaven, den behövde inte vara först i meningen utan kunde placeras efter lust. Vilket jag alltså gjorde. Placerade bokstav enligt lust (bokstav R alltså). Och max tre färger fick man använda.

Dessutom sa Isol: tänk inte. Gör bara.

Och det är exakt vad jag brukar säga. För vad det än är som ska dyka upp så kommer det just i den där stunden då man ger blanka tusan i vad resultatet är. Det är inte viktigt. Det viktiga för mig är att något i detta (säger inte vad) handlar om en helt sprillans ny romanidé. Så ny, att jag kan göra usla konstverk med två färger och en bokstav och känna starkt att det händer något!

Alltså värdefullt, och hur häftigt som helst att hänga med kolleger från Fibul, där rätt många verkligen kan rita.